Liksom ormen tål sitt eget gift är jag immun mot mina egna ord.
Trösten måste jag finna någon annanstans.
Ett andetag mot örat under nattens vila,
får mig att tänka på fukten i träsket där vi vandrade.
Ormbunkarna stod tysta, förevisade sina fraktaler,
stolta bar de ett budskap sedan trias.
I tiden är vi små.
Hon som inte är med oss där är ännu mindre, men det vet vi inte än.