Att åka med båten
kostar stoltheten och det lilla barnets tårar
sen flyter jag mellan de åldrade landskapen
mot den uråldriga
glömda kärnan

Stöter i min skam:
Världens sorg
över mina misslyckanden
Min ensamhet
mitt i folkmassans skal

Krockar med min frihet:
Min fågel
livlös på vägen
påkörd av den första kyssen

En orm krälar längs den blöta båtkanten
och liksom mutar sig ombord
den sväljer mig och jag skriker
skriker fram en dans
och dansar mig ut och
in i föreningen med ormen

Jag är längst in nu
och omfamnas av mörkrets oändliga kramar
som aldrig mördar, det är en plats
som kallas mödrar
där minnet av döden är minnet av livmodern

En bro öppnar upp sig
som ljusstrålen mot scenen söker min blick land
mammas famn
hon smeker mig över håret och säger:
var inte rädd