Det finns ett hemligt sällskap,
för de som vandrar i sorgens marker
där dunklet råder,
där sällsamma växters hjärtblad
får näring av tårar
och kärlek.
Där finns en källa
med trögt, klart vatten
till synes bottenlös.
Det är en stilla plats,
den är vacker och ond,
man skär sig på de styva bladens kanter,
på det sträva gräset,
på halvt dolda skärvor i jorden
som kan vara lämningar av en svunnen civilisation.

In hit finns lika många vägar som det finns förluster i världen,
portar som slits upp när kistlock stängs.
Jag är en av dem nu,
och vi möts ibland,
vårt hemliga tecken är
vilsenhet
och vetskap om
hur det kalla källflödets vatten smakar