Jag levde i kaos. I en by på landet, tog bussen till stan varannan helg med mitt barn. Resorna var långa. Buss, tåg, spårvagn, buss, tåg, buss, buss. Timmar tog det.
Värst var söndagar. Byte i en småstad, vid pappersbrukets stängsel och vi väntade i timmar. Allting var stängt förutom pizzerian med sina dammsugare och sitt söndervärmda kaffe.
Vi bodde där för att pojken skulle få en bättre tillvaro sa jag oftast men det var lögn. I alla fall till stor del var det lögn. Jag flydde mer än flyttade. Tänkte att en flytt skulle ändra, ställa om det det som var fel till någonting som var rätt.
Jag flydde men det jag flydde ifrån var mitt eget beteende.
Det hade jag ju med mig.

Jag brukade snurra mitt ölglas då det var en slatt kvar på botten. Snurrandet skummade ölen och jag hade hört att det skulle återställa smak och doft, det skulle göra det avslagna gott igen. Jag tittade i glaset där ölet spann runt tills det stannade med ett lock av vitt skum. Då det var stilla drack jag upp allt.
Länge var jag rädd för stillheten.

Ibland känner jag andedräkten mot nacken. Oron, längtan, vilsenheten.
Idag vet jag vad det är.
Idag kan jag känna dess närvaro och låta det vara.