Vi skulle kunna vara de första.
De första som överlevde, de första som överlevde och som gjorde någonting av denna överlevnad. De första som lärde sig, som ändrade sig, de första som blev bättre.

Vi skulle kunna vara de första som insåg sitt misstag och gjorde om, gjorde rätt.
Slutade att växa exponentiellt i all evighet. Slutade att hela tiden bli mer effektiv.
Vi skulle kunna vara de första som satte oss ner i gräset och var nöjda, bara en liten stund.

Vi skulle kunna vara de tacksamma. Tacksamma för överlevnad, för ren luft, vatten att dricka. Tacksamma för att djuren finns, för att inte riskera att bli påkörd i rusningen.

De första att inte vara glada över att vara de sista. De första som inte längtade till något paradis sedan, de första som var lyckliga här.

Vi kommer troligen inte att vara de första. Vi kommer troligen inte att vara de sista. Vi är de vi är, gråa, tysta, små som tror att vi betyder någonting trots att vi vet.
Som guldfiskar i en skål simmar vi runt precis som vanligt.
"Men här var det fint", ett varv till "Men här var det fint".

Men vi skulle kunnat vara de första