Mina stegVar tvungen att ta mig ut Ljusets väg, från solen och de andra stjärnorna, genom rymden och atmosfären ända fram till mig, var ju rak men inte så enkel För ett tag sedan innan jag hade bestämt mig för att ta mig ut så hade jag föreställt mig att det där ute inte var kopplat till det här inne på annat sätt än att det där ute förstörde eller i bästa fall la en mörk sordin över allt - här inne - om jag tog mig ut. Som om att det fanns en orubblig makt - där ute Jag läste en artikel om att man hade funnit, visserligen på kvantnivå - men det var bättre än ingen nivå alls - att två partiklar kunde påverka varandra oberoende av avståndet mellan sig - som ett par tvillingsjälar. Kanske det berodde på observations- eller annat slags mätfel eller till och med tankefel. Ingen kunde förklara hur det fungerade i alla fall, men så är det ofta. Oftare än man tror. Den förklaringsbara världen har sin charm och nytta - men jag anade andra Jag tänkte i alla fall att om jag vore en sådan där kvantpartikel och lät min tvillingsjäl stanna här inne så fanns det ju något här inne som inte skulle bli totalkontrollerad av makten där ute. Stegen jag tog där ute skulle då följas av steg här inne Men mina steg Så jag begav mig ut |
Nästa text
Föregående mihkel |