De är vackrast i kylan
i nattens iskristaller
när de går hand i hand
och delar sina blickar.
De är vackrast i kylan
när de sveper genom gränder
genom mörkrets berusningar och minnen
för att finna vägen tillbaka
till en drömd och enslig kärlek
som de såg en gång
i en molnskymnings djup.

Deras längtan
ligger dunkel
över deras huvuden och tankar
men när de ser på varandra
finns där bara tysta vaxskulpturer...
livlösa dockor som byggts
av sorgdränkta minnen.
De är mil från varandra
där de står tätt intill varandra
och fast de till och med kan känna
varandras andedräkt
är de fortfarande bortom allt
allt det som skrivits i himlen
och etsats in i vakenheten
den som lever
när kärleken
dött bort.

Men ändå
finns där något
någonstans djupt inne
dolt bakom järnmurar av liv
något
en enstaka bild
av två
som vandrar i mörkret
som ser det eviga ljuset
i varandras ögon
som anar den dunkla, rökaktiga himlen
i varandras själar
som älskande flyger över
tomma slätter
bortom nu
bortom morgondagen
som aldrig dör
som aldrig aldrig
dör.