Inuti farkosten var lukten ändå hemtrevlig,
inövade kliv över de låga ryggstöden. Valkarna i golvplåten välkända och älskade som familj.

Nya installationer akterut satt som parasiter, korkat blinkande moderniteter.

Armstödet var precis lika nästan trasigt som förra gången, materialet liknade djurhud. Allt var sanerat, men lukten var den rätta.

Hastigt satte han sig. Slog på initialstyrningen. Blundade men såg evigheten utanför lika tydligt ändå. Människorna runt omkring såg en gammal kapten.

Det surrade till och två indikatorlampor slocknade, en av de nya servomodulerna rabblade någon säkerhetsfras.

Lakritsgröna siktlinjer tändes i glaset. Klart för avfärd, tänkte han med en sammanbiten bitterhet som numera var nästan omedveten. Så slog han av styrningen igen.

Det var en resonlig och lojal man, och givetvis lämnade han kort därefter över befälet med en korrekt hälsning, nästan leende. Givetvis, givetvis.