Väntar på att ridån ska gå upp
Publiken förväntanstomma
Längtar efter att kunna gå ut från teatern och berätta att de sett pjäsen
Sammetsstolarna gåtfulla
Avslöjar ingenting trots att de sett alla genrep och tidigare föreställningar
Finns det någon som bryr sig om någonting alls?
Kanske inte, skönt!
Vi lämnar varandra ifred
Och det var en sådan befrielse
När hon slutade försöka fånga sina tårar
Släppte ut sniglarna från kartongen hon byggt åt dem som barn
Och lät dem glida nerför hennes kropp
I sin alldeles egna takt utan press på att vinna snigelracet
Några la sig för att vila
I gropar i hennes hud
Som hon aldrig tidigare märkt av att de fanns
Fann trösten i en mjuk kropp med extra snigelströssel

Till publikens stora förargelse
Till sammetstolarnas förvåning och förnöjelse
Var pjäsen inställd
På grund av sanitära komplikationer
Hela teatern hade från ingenstans invaderats av miljontals sniglar
Ingen kunde förstå hur detta gått till
Och det fanns i nuläget inget man kunde göra
Åt alla de sniglar som belåtet fläkte ut sig på scenen i strålkastarljuset