Jag har tröttnat på mitt vankelmod och ledsnat på tristessen.
Jag mår illa av mitt själväckel och skyr mitt självförakt.
Jag vill fly till Eldorado men har slarvat bort adressen,
och min önskan att må bra är för abstrakt.
Tiden då jag bar på hoppet den är längesen förbi,
kvar finns bara tårar saltade med flärdfull nostalgi.

Och jag svävar bort med skriften och med hjälp av litteraturen,
men herr Newton drar mig ner emot betongen med en smäll.
Jag hämmas av min självkritik och snöps av självcensuren,
och mitt magnum opus är en bagatell.
Beröm det gör mig livrädd, lika med galanteri:
Jag är alldeles för uppslukad av flärdfull nostalgi.

Jag blir nog aldrig vuxen, bara äldre, genom åren.
Jag lever som en unge, hajar inte minsta hint.
Men man hoppas ju förmätet att man inte den här våren
skall gå bet på samma gamla, enkla fint.
Men så blir det ändå självklart, i min jakt på att bli ”fri”
så försjunker jag mig i en dröm av flärdfull nostalgi.

Min tanke har jag pantsatt för att orka med att andas,
och min självkänsla belånade jag med min hemska skuld.
När demonerna har knytkalas som aldrig nånsin strandas
önskar jag blott frid och inte något guld.
Men när man nu tycks lida av en presensallergi,
så har man blott ett val och det är flärdfull nostalgi.

Nu knappt halvvägs in livet kan mitt facit konstatera
att jag var väl knappast glad ens då jag jollrade och kröp.
Nej, min födsel var ett misstag som jag nu vill reklamera,
och jag hävdar prompt min rätt till öppet köp.
Förlossningen tar bara död på ens klaustrofobi,
och är en start på gatloppet av flärdfull nostalgi.

 

* * *

https://www.youtube.com/watch?v=hGmb0KDmlCc