Jag ger upp
40 minuter har passerat där framstegen av att hitta vår sammanstrålade lycka i mp3-format uppfattas som obetydliga
Även fast jag bara för en enda gång till ville väcka de strypgreppade minnena vid liv
Förundrat kastas tillbaka till kognitiva nivåer bortom Prousts spektra klädda med glädje, frid, samhörighet & mening
En hoppfull ansträngning & längtans sträckning mot madeleinekakan nu upplöst av Spotify Frees statliga bettingreklam


Tankarna som bränner med allt längre intervaller
Uppslukade av mina domnade tinningars förskräckliga vals
Vilsen i vad framtiden bär, inte minst ifall lasten är värdig att transportera vidare
Även jag manövrerar en sårad kropp, märkt av tidens (måhända) undvikliga scharader längs skyttegraven
Strikt insatt på att skottgluggen gömmer resans mest uppfriskande frukt


Tvivlan har frälst med sällskap i tidsspann längre än jag helhjärtat kan vittna vid
Något av en värmande co-driver, partner in crime medans vi glider planlöst över bermuda
Förvisso det enda jag ej ännu brutit med
Dess exististen främjar ännu mina åskådningar med dess, för mig, ovärdeliga fördomar


Likt vid Umeåkollektivets frukostbord har min vy låst sig innanför tunna tegelväggar
Omfamningen jag behöver, trots dess rosentaggade struktur
Jag har vandrat längs hundratals ogrusade stigar & ännu räckte ingen fram till oasen
Med förhoppningsblandad förtvivlan skriver jag darför ner dessa spaningar vars uppgift jag givit att memorera stegen


Visioner om att tyda stråken skarpare
Vid samma tider orientera igenom snedstegen
För vad jag söker står oklart, men finnes ej nere vid diken