Det är helt rätt för en människa att sätta sig på sin säng och sjunka ihop för att försöka hitta sitt verkliga inre som passerar förbi i en annan dimension. Men det är inte någon vanlig sömn jag ska gå in i. Jag skall skaffa fram de ess jag behöver för att skriva och då krävs det yttersta av mig. Och mycket riktigt börjar mitt inre förbereda sig rent automatiskt i samma minut. Omärkligt tar den över hela min värld. Jag ler över den stora förändringen men får ingen panik för jag är alltför van. Jag skall försöka kopiera min favoritförfattare. Fördelen för hans del var att han befann sig i en isoleringscell och då infinner sig cellskräcken rent naturligt. Det är bara att svänga på sängen så att gaveln vetter ut mot fönstret, Så sjunker man ihop under en speciell andning precis som de gamle lärde mig. Det krävs denna intensiva koncentration för att kunna blicka i mitt inre som samtidigt passerar förbi i en annan dimension. Till min oförställda förtjusning gav mitt nya jag mig en sådan utsatthet att jag utan vidare kände mig hemma där.
Nu kunde det som var jag röra sig genom det tomma landskapet med olika hastigheter oberoende av tid och rum men då medvetandet kom till liv skedde det bland en massa bråte som mitt liv tidigare hade vräkt upp på vägkanten.
Själv var och förblev jag enbart en speglare. Så kommer drömmen. Vacker är den inte men den är den sannaste jag förmår återskapa, I den iskallt pinande luften väcker exempelvis en gran successivt över synbredden och blir genom fantasin till en kontur för sig och en sky för en ondfärgad måne. Eftersom livet under denna intensiva period i princip saknas mig behöver jag inte sörja för min komfort utan hukar under granens grenar för att få händelser och människor att passa ihop på de frostnupna fälten. Jag har min historia för allt väsentligt finns bara till i detta ögonblick.