Jag vaktar vid evigheten och upplever återigen en massa människor som fått evig sömn och passerar förbi in i mörkret. Utanför blåser storm som tynger min kropp. Packningsmaskinernas visslor skränar ångestfyllt allteftersom kropparna får rum men scenrummet hänger inte med i rörelserna för det kan inte frigöra sig från vardagen varför våra upplevelser tycks vara mer äkta än vad den nuvarande synopsisen kan förmedla. Varför är dödens drängars ögon så bjärt färgade och i stället för att vänta på tur faller de varandra i talet medan himlaskådaren rörde sig rakt mot ljuset så att mina medarbetare börjar le i skuggorna för den avslöjar en massa obehagliga pinsamheter om oss alla. För vi förstår beroende på rörelserna i synopsisen att det har funnits en övergripande historia men en sådan kräver införståddhet så att den inte förstörs som nu. En viktig scen tycks vara att vissa personer i antika kläder rusar emot varandra med svärden höjda till dess de båda möter en ogenomtränglig vägg och får börja om. De som en gång skapade dessa scener måste ha försvunnit för länge sedan men scenrummet av någon tvivelaktig anledning har låtit hans gestaltning fått stanna kvar. Slutligen slår en virvel till för att rensa scenrummet men väggarna står still, vinden kränger till och snäckskalen rasslar mot en trött horisont medan får höra efterdyningarna eftersom vi inte kan sluta våra sömnlösa ögon.