Bara i sitt ursprung (innan människan omformat det) kan språket ge mig det motstånd jag behöver för att kunna frilöpa en historia eftersom det jag brukar försöka gestalta låter sig berättas på vanligt sätt. Det gäller det att omforma texten genom formens omsättningssystem Annars blir det ingenting. Först gäller det de vilda gesterna som de som skapade dessa texter brukade använda. Nu gäller det att få fram en flik av ett hölje starkt nog att inrymma dem. Annars hamnar man bara okontrollerat i en ström utav ord. När man efter en tid brottat ned det kan man konstatera att det behandlar bara en enda sak medan resten har försvunnit.
Så gäller det att leva med ett språk som vägrar anpassa sig. Dessutom måste balanserna i var och en del av historien återvinnas till var vävs hemkommun. Sker inte det släcks bara allt ned.
En dag kommer det en lärare och en massa elever med en halvfärdig dikt som de fått order om att lämna här. Slutligen då man låtit den bara ligga i scenrummet har den förvandlats till något så frapperande. Glesar man bara ner textens hölje är den klar. Tydligen fick poeten skrivtorka. I stället för att bli höljd till skyarna för det som man hade kunnat få ut av dikten blev han paria. Jag kan inte rädda allt men jag lovar att var dag skall jag utkämpa en väldig strid med dikten med hjälp av ordkameran och textmaskinen. Jag är alltför van vid att ha strypgreppet om halsen och bli halvkvävd av verkligheten antingen det sker i dikten eller i min omgivning. Det gäller inte att överraskas vid handhavandet av dikten för då kommer hela mitt jag i svängning så att dikten tycks sluka mig. Den tycks därmed leva på mig i veckor innan den spottar ut mig till gamarna.