Onsdag: Jag drömmer ibland drömmar på nätterna, i vilka jag är ensam och utsatt för psykisk terror. Jag kan inte alls försvara mig, och min plågoande njuter av att mobba mig. Tillståndet, känslan och situationen av försvarslöshet sträcker sig in i nästa dag, så att jag känner mig liten och låg. Det är först nu på eftermiddagen som det börjar släppa och avta. I nattens dröm så var det Lars Noren som härjade med mig, och jag stod bara handfallen och stum. Varför Lars Noren, som jag har fått en positiv uppfattning om? Varför denna min svaghet? Kanske att han bara konstruktivt ville väcka upp min vrede genom provokation. Jag skrev en text om mobbing igår, och jag och min psykiatriska fysioterapeut Lars-Åke snuddade vid ämnet igår. När jag vaknade idag så kände jag min enorma trötthet i främst låren, men sen stängs den tröttheten liksom av. En mycket obehaglig känsla för jag vet ju hur trött jag egentligen är. Som efter en fotbollsmatch. Torsdag: Min rumsgranne, en man i min ålder, har i en kvart skrikit ut sin ursinniga vrede. Han gör det ungefär en gång i månaden. Först tyckte jag att det lät skönt med ett sånt totalt utlopp, men det blir jobbigt att lyssna på i längden. Undrar vad det är som han är så jävla förbannad på. Vad är jag så jävla förbannad på? Hela den här jobbiga rättpsykssituationen. Lördag: Jag vaknade av en mardröm klockan 5 i morse. Låg och tänkte på drömmen och kunde inte somna om sen. Den sömnbristen pallar inte jag för, kunde inte göra något annat än att ligga i ett slags mellanläge, sov inte men var inte heller vaken hela förmidagen. Klart påfrestande, allting känns så hopplöst och svart, då jag känner mig så svag. Är alldeles tom i huvudet, kan ej tänka någonting kreativt och konstruktivt.
Jag hörde att artisten Caroline af Ugglas berättat att hon absolut måste få 12 timmars sömn, annars så blir hon psykiskt sjuk och får söka akut till psyket. Kanske att jag behöver 10 timmars sömn. Jag blir en helt annan människa annars. Jag har bett att få prata med en kvinnlig skötare. Jag får suicidtankar. Gud, ge mig en massiv hjärtattack så att jag får slippa det här jävla livet. Så kan det kännas ibland, men jag vet ju att jag kommer upp på banan bara jag får sova nästa natt. Det är nog bäst att jag tar sömntabletter ikväll. Senare på eftermiddagen så mår jag bättre. Har pratat med en skötare, en rätt så ung kvinna, klok och med hjärtat på rätta stället. Jag ska kolla på en SHL-match om en stund. Klockan är drygt 19, Malmö slog Linköping borta på straffar. I och med mitt senaste, och sista, brott, den anlagda branden i en stuga på landet för drygt två år sen när jag var ganska psykiskt sjuk, så hamnade jag i något slags chocktillstånd. Jag har liksom trott att mitt liv är slut. Det kommer inte att gå att komma tillbaka till ett någorlunda friskt och funktionellt liv, så har jag i min blindhet resonerat. Allt det där är en illusion har det börjat att gå upp för mig. Jag är blott 54 år gammal, har massor kvar att ge till andra människor, plus att jag har mognat de senaste 15 mer eller mindre svåra åren. Vi människor behöver alla tycka om oss själva, och ta emot den kärlek som ges från andra människor och från Gud. Inget mörker är för svart för att inte kärlekens ljus ska kunna lysa upp det. Och tina själ, hjärta och psyke. Jag ser fram emot att få hyra en stuga av kommunen, inreda det i min smak och trivas där. När det ska ske det vet jag inte. Jag tar en dag i taget, och logiskt sett så kommer jag närmare en flytt för var dag som går. Mandela och Annika Östberg, de satt extremt länge i fängelse, och för mig kanske det blir 2,5 till 3 år. Det ska jag klara av, även fast det kommer att komma tyngre och jobbigare dagar. Jag har Gud hos mig. Jag känner att jag blir trött på att höra vissa av medpatienternas snack, jargong och attityd. Jag är trött ikväll. Dom visar så både direkt och indirekt hur illa dom tycker att vara här på sjukhuset och avdelningen. Det är bara att på ett vuxet sätt försöka gilla läget så mycket man förmår. Jag pratade med min syster Iren förut i en halvtimme, vilket kändes bra. Den här dagen började inte alls positivt, men nu mår jag hyfsat bra. Jag känner Guds närvaro så tydligt, trygghet, förtröstan och tillförsikt, lugn och ro. Och det sjunger blixtar av klarhet inom mig.