Jag ser inte längre ljuset i tunneln
lågan är för svag, alternativt redan utbrunnen...

Depressiva skov de kommer sen eller snart
enligt min mentalt förda statistik så är det väldigt uppenbart.

Och efter regn kommer solsken

Men det jävligaste är nog den ständiga nojjan man har när man väl mår bra,
hjärnan går på högvarv och nästan vibrerar för "så här brukar det ju inte va?"

Man är van och vän med det mörka molnet i själen, när det försvinner vet man knappt vem man är ens.

Vänder mig till psykiatrin i hopp att få Quetiapin i ökad dos förskrivet
Döm mig inte, jag försöker liksom bara hacka livet.