Det ylar och skär igenom mörkret;
en slags klagosång för andeväsen.
Den för mig till någon bortglömd slätt;
hemmet för den som är alltför kräsen.

Kylans kristaller föll där uppifrån,
tvingade sig in i mina ögon.
Färgade hela alltet monokromt
i denna frusna decembermorgon.

Jag såg de tusen ting som kan förgås
när solen tar ifrån dess intresse.
Tiden igång i en metamorfos:
en tribut med natten i sitt esse.

Och livet som jag höll där uti min hand
for tillsammans med fåglarna i skyn.
Så stod jag ensam på nån enskild strand,
vid änden av världens snötäckta hy.