Det traumatiserade barnet är växelvis väldigt uppskruvat och djupt nedstämt. Omgivningen är hurtfriskt optimistisk och blind. Förträngningsmänniskorna som aldrig kan inse allvaret, hör inte när alarmklockorna skriker. Barnet blir så pass duktig på att förställa sig att det till slut inte är medveten om att det gör det. Den svaga och dominanta mamman styr hela föreställningen. Den schizofrena människan. Den förödmjukade människan. Det övergivna bortglömda traumatiserade barnet i sitt stressade kaos. Den underbara upptäckten att det går att stänga av det outhärdliga och bli alldeles lugn och kontrollerad i en euforisk ljuvlig känsla av befrielse. Bli sådan som omgivningen önskar att man ska vara, snäll, skötsam, glad och tacksam. Barnet sover som bedövad fast det är vaket och skrattar tillsammans med kompisarna. Dess så kallade föräldrar är ute och letar pokemons. Livet känns bara harmoniskt och kul. Djupt inuti barnet så står tiden still. Känslomässigt så sackar det efter men utvecklar ett dominerande nästan maniskt intellekt. Trots det får barnet stora problem med speciellt matematiken i skolan på högstadiet. Jag har inga som helst problem, inte min familj heller, intalar sig barnet, och vet inte att om 4 år så slår mardrömmen ut i illaluktande blom. Psykos. Familjen är en samling på djupet väldigt förvirrade människor, så de befäster sina liv på ytan. Barnets existens är en underlig dröm i vilken tiden inte existerar. En strategi som håller så länge den håller, och slutar i en fulländad och total katastrof.