Det regnar.
Tunna regndroppar mot rutan,
dov regnmusik.
Jag ligger på sängen, trasa.
Inget spelar någon roll, inget.
Tystnad, smatter, trafik, vinden mot träden,
någon rycker i handtagen till ytterdörren.
Jag är inte här, jag är ingen, inte här, inte här.
Spillra.
Vem styr spelet ?
Vem styr mig ?
Inte jag, inte jag.

Någon annanstans, inte här, inte här,
måste ha luft, syre, måste ut, leva.
Vem gick, vem övergav ?
Leva dö, levande dödande.

Finns jag ? Någon annan.
Väggarna är stilla, inget regn knackar på rutan,
världen står stilla.

Vad är det för dag ?
Söndag, onsdag, fredag eller måndag ?
Det spelar ingen roll.
Det finns så många måsten, Christian,
jag är trött på alla rutiner,
alla händer, alla människor och krav.
Hjälp mig.
Jag borde vara ung och fri, men jag är fången,
fast och på flykt.
Går det ihop ?
Går livet ihop ?
Eller kan sömmarna gå upp ?

Borde göra något, leva ?
Christian, du kom med svar, tillit, kärlek och närhet.
Var är du nu ?
Jag var ung, naiv och desperat längtande
efter någon, något som kunde ta ner mig,
hålla fast mig, hålla om mig.

Det är vår utanför fönstret,
194 dagar sedan du gick, försvann.
Det var sensommar då, löven började kamouflera sig
i odefinierbara färger.
Nu är allt kalt, men återföds sakta,
långsamt, försiktigt.
Varför gick du Christian ?
Gick när jag behövde dig, din närvaro, dina händer.
Hela jag är saknad, längtan och ilska.

Varför ?

Det är lättare att gå än att stanna kvar,
men är det verkligen ett alternativ ?
Kan vi kalla det vi hade för kärlek,
eller finns det andra ord istället ?

Saknar du mig Christian ?