Det trycker i mitt bröst, jag vaknar kallsvettig. Ingen gör narr av mig som jag, ingen förlöjligar som jag. Dagar har gått, men jag vaknar åter i glömska. Vad har jag gjort som förtjänar detta mitt öde, frågar jag mig själv.

Även om plågan är stor, och jag ännu söker mitt syfte, det allra heligaste av det jag kallar >jag<, nästan min anledning att existera...nyckelordet är "nästan"...så överlever jag alltjämt.

Likt vågor på vattnet, så finns mina avtryck här: i existensens vagga. Mina avtryck penetrerar verkligheten och når evigheten. Där de finner ro, där de finner syfte. Nu är uppgiften att härleda detta till den plats och tid jag befinner mig i...

Vad är ditt syfte, och når din existens eviga vallning dig, här och nu?