Det verkade som om ojämnheterna i vår livsstil – den var ofta hejdlöst luffarlik och skvatt galen på sina ställen men synnerligen trivsam för mamma och mig – hade slipats ned av ödet, som arbetat om minnena till små kristaller av lycka och därutöver enbart en ogenomtränglig tystnad. Förutom vid ett enda tillfälle. Jag är fortfarande inte klar över om det var en dröm eller verklighet. Jag ser min far på långt avstånd, som om jag tittar genom ett nyckelhål, men i full verksamhet, fullkomligt galen precis som en sådan kreativ författare skall vara och vansinnigt kreativ precis som på de självbiografiska filmerna, som var konspirationsteoretikernas främsta trumfkort när det gällde hans liv men som jag dåförtiden inte ens sett. Med stor självövervinnelse berättade jag detta för mamma, som gav mig ett leende, som kunde betyda vad som helst och som gjorde att hela ansiktet hårdnade. I nästa ögonblick – det var självklart stor tidsrymd mellan händelserna – måste hon ha talat med pappa om saken. Jag kan inte ha hört vad det hela handlade om, för jag befann mig utom hörhåll, Men det ligger ju i människans natur att höra det man vill.
– Tänk, om hon har fått din galenskap, väste mamma fram med skygga sidoblickar, som om hon var rädd att jag skulle höra. Vi har ju hållit sjukdomen borta från familjen.
Men hon fick tydligen liten förståelse av pappa.
– Det låter ju lovande. Men det brinner ju inte inom henne. Vad ska hon då med den gåvan till?
Men mina vittnesgilla personer, som verkligen kände vår familj och som jag har haft stor nytta av att bli påmind om åtskilliga detaljer i vårt liv avfärdar alltsammans. Om det nu hade förhållit sig så hade mina föräldrar hellre slitit av sig tungan än att avslöja något så avgörande. Dessutom påpekade de, att far aldrig sökt hjälp, för något sådant kan man inte leva med.
”Med fars konst var det som bekant helt annat beställt med än med den ömsinta privatpersonen. Jag ignorerade under en lång tid hans livsverk, eftersom jag fann dem så chockerande, att jag inte ens ville ta till mig dem. Men jag lärde mig anpassa mig efter hans livsverk steg för steg till dess jag uppfann ett ritbundet sätt att lära mig att behandla dem. Större delen av historierna drogs nästan alltid till det förbjudna enligt ett gentlemäns agreement, som gick ut på att göra honom att göra hans levnadsbeskrivning hemlig; med andra ord det man får tala om offentligt tas aldrig med publikt i artiklar. På så sätt kände man därefter en lustbetonad njutning inför verken.
Tydligen hade jag samma halvmediala förmåga som min far ansågs ha. (Larissa min syster antyder här en av konspirationsteoretikernas mest spridda teori att Shrimonne hade medial förmåga utanför allt förnuft.)
Jag väljer numera mina speciella stunder att närma mig min fars konst med yttersta omsorg. Se bara de kantställda skulpturerna i halvprofilformat, som faktiskt skapas av de anomalier neonljus med hjälp av en datastyrd laser kan frambringa i en människas öga och göra den porlande ångesten över min situation att befinna sig som åskådare mitt i konsten och konstaterar att min egen kropps volyms motvikt är förutsättningen för att konsten överhuvudtaget skall komma till. Samtidigt får man uppleva, att man vanmäktigt får låta dessa fenomen förstärkas i en konstsalong, där en starkt trafikerad motortrafikled passerar förbi utanför.
Man måste tillåta sig att förlamas och inte gråta över att det är i flasharna från dessa verk, som hela hans förvridna konst öppnar sig för världen. Jag tar emot med fattning att det går ett spöke över hela livsvärven, som om något helt främmande i detta ögonblick tar över min verklighetsuppfattning och låter mig medvetet förslummas av att min pappas verklighet står och väntar i mitt förmedvetna och desperat försöker påkalla uppmärksamhet. Och pro primo låta bli att förstöra stämningen genom att mobilisera mitt rationella jag, som självklart är på det klara med att det är ihåligheterna i skulpturerna, som skapar detta fenomen med hjälp av mottagarens överspändhet. Att befria mig från honom i detta ögonblick är helt enkelt förspilld möda. Hur ska man då förbereda sig? Det är egentligen mycket enkelt. Det är frågan om att acceptera fullt ut äktheten hos en enligt kritikerna desperat man, som vill dra mig in på helt andra vägar än de utstakade som kritikerna en gång skapat.
Kanske beror alltsammans på den sublima men samtidigt oöverträffbara huvudrollsbesättningen i hans böcker som filmer. Min pappa verkade vara så svindlande vackert skriven av gudarnas koncepter och spelade sin roll så väl, att det var snarare regel än undantag, att man inte visste vad man skall träffa på härnäst när man frilade nästa komplex och detta förhållande kom märkbart att inverka på denna biografi. Man kommer till en oförsonlig sanning. Väljer man en väg att förklara hans konst är det en oförsonlig sanning, att man automatiskt utesluter andra alternativ och skulle man gå igenom alla varianter skulle inte livet räcka till.
Kan man enbart analysera en man med utgångspunkt från hans konst. Det kan man inte men då blir man förbisprungen av dem som tror sig kunna. Ingen ville tro på min hypotes att han fått idéer från böcker och en del av hans bekanta, som varit med om dessa förskräckliga händelser, som kom att bli verklighet genom hans konst och att de hade varit behjälpliga med bakgrunder, essenser och arrangemang. Att en hel del konspirationsteoretiker inte kan acceptera, att Larissas föräldrar följaktligen hade absolut inga likheter med huvudpersonerna i en av hans stora uppgörelsepjäser ”Han är en liten pojke alla flickor skulle ha” med dess kaosartade bild av en starkt dysfunktionell familj, som stapplande rusar ut ur sin värld och försöker få ett uns av publikens sympati behöver således inte betyda, att den oomkullrunkliga sanningen är som den är. Shrimonne var varken en hustyrann eller en farlig dubbelpersonlighet, För dem som vill gräva ned sig i hans påstådda vidrighet, varvid jag liksom Larissa själv suckande måste konstatera, att deras bedrövliga uppfattningar om Shrimonne helt enkelt lever sitt eget liv.”
Sedan slutligen dubbelpersonligheten liksom den galna teorin, att det hade fötts två pojkar, en som stod för idéerna och som verkade i det tysta och en som stod för hantverket ytterst motvilligt hade avförts från dagordningen, eftersom det finns osvikliga basfakta, som vederlägger varje sådan teori, sökte man andra förklaringar en del mer trovärdiga än andra, men det finns kardinal eller kanske älsklingsteori, som är tillräckligt paradoxal för att tillfredsställa alla läger. Men innan vi kommer in på förklaringen, vill jag klargöra, att jag inte tror på övernaturliga krafter eller på att människor har egenskaper som skulle härröra från samma övertro. Jag bara redogör för dem. Men någon med underliggande respekt föreslog presumtionen, att konstnären hade en naturlig medial förmåga utan att ha mediernas övriga talanger. När han fick en idé från någons berättelse, lyckades han på något outgrundligt sätt sjunka ned i denna varelses känsloliv under den tid det tog att skapa konstverket.