Den slingrande ytan som
liknar en väg
intresserar och lockar
den gamla kaptenen
som snart får en känsla av
samhörighet
med den värld som hon hittat
och ämnar att utforska

Med dövaren riktad än fram, än åt sidan
sonderar hon vyer
tätt följd av sekonden
ser högar som minner om
tänkandes boningar
kullen som kunde ha
varit ett tempel
järnstänger, inte det minsta
naturliga
sjöar som blänker
i blinkande solsken

Och hörnet, som inte
är berg som hon trott, utan
ståtar med ingång och
glaslösa fönster

Hon känner igen det, det är ju
kaféet
som moster och morbror
brukade gå till
Då sänker hon dövaren
sätter sig ned
lägger vapnet på bordet och
stirrar på kaffet.



9/1 2020