Var är du, min tanke är stark, och jag hoppas den förflyttar sig genom luften till någon där utanför, sitter gömd i min bostad, den lägenheten som nu blivit till min avrättningskammare. Det började som en stark signal in i mig, det onda går långsamt genom min kropp och jag vet att jag måste slappna av , inte få panik, det börjar bli outhärdligt och jag är skräckslagen, tänker på att vi är här i den vanliga vardagen men inget är längre normalt, det svartnar för mina ögon, snart ska det brännande onda komma in i mitt öra det som så ofta tycks ha kommit utifrån, genom porttelefonen och jag är ett av offren, gömd i min lägenhet, dödsfällan den ständiga närheten av mördarens ondska som jag ibland kan uppfatta från trapphuset. Kommer jag överleva den här attacken, kommer jag kunna förklara för de där utanför eller är jag dömd, dömd av samhället att bli inspärrad på en avdelning? Jag känner det omänskliga döden det äckliga ljusa sladdriga köttet som ser mig från förövarens sida, jag har hamnat i helvetet, en verklighet som lever där.

Överlevt, ohörd, kränkt.

Det är tillbaka,
massmördarens ansikte och förövarens skuld.

Orkar jag en gång till?

Var stark, det är snart över, jag tar emot orden.

Från de där ute, från de som redan dött.

Jag har orden med mig
tillbaka till livet,
från det som ni just läst.

Vi lever och vi överlever,
det är det viktiga
"Ta det inte personligt" sa hon som varit där ovanpå.

(Texten är spontant skriven ur det verkliga som hänt)

Jag vet inte vad som hände där borta, är hon efter mig?

Ja, för det som mannen hittat på om dig, det han berättat.

Men han kan ha sagt vad som helst om mig!

Ja, allt beror på vilket sadism stadier, han var och är i..

Men mår han inte bättre nu efter att ha gett mig helvetet?

Nej, det är värre, de tar det en gång till..

Något hördes utifrån, i trapphuset smög de-mon omkring,
den kontakt som räddat mig är här igen, de-mon min vän..

Jag sluter mina ögon, vet att nästa attack snart är här, ber