Plötsligt
hörde jag mitt barn tala
"-de tog min katt, de tog den".

Minnet av det som varit kom ikapp mig
men kan de vara samma personer som,
som nu tar våra djur ifrån oss, skyldiga?

Min dotter växte upp här i området, från det hon var 6 år, tillsammans med en styvmamma som var som den värsta av de värsta, han hade hittat henne på en sex dejtings sida på nätet, irrelevant för den här texten. Men kan barnen nu vuxit upp och blivit lite elaka mot våra barn? Kan våra barn som mår dåligt ha en speciell längtan till någon bästa kompis från det att de varit små? Och kanske den omedvetna saknaden tar sig olika uttryck som i psykiskt lidande i ett välmående?

När jag var tonåring och semestrade hos mina släktingar i Zalaegerzeg och var på "Strandra, där badet och den mysiga platsen som killarna spelade fotboll på, det var där vi upptäckte varandra, några av killarna i simlandskapsgruppen och han som lovade att aldrig ge upp sitt letandet efter mig. Den saknaden och väntan finns fortfarande kvar inom mig och den skapar speciella känslor, som att vänta på något, men man vet inte på vad och omedvetet strävar man efter det som aldrig kom att bli ens verklighet..

Kan våra barn också lovat varandra och sedan blivit tysta?


Plötsligt
hörde jag mitt barn tala "-de tog min katt, de tog den".

Ja, de tog din katt,
de tog mer ifrån oss,
de tog nästan våra liv.

Äntligen kunde jag lyssna till mitt barns själ, se såren där
för det är detta vi ser, inte något "psykiskt sjukt tillstånd"

Vi ser sår i våra barns själar.

Och vi är

Vem är vännen som saknar mitt barn, de är jämn-gamla.

Så går mina tankar denna dag och när jag ser rammsteins
musik kort filmer så får jag den där känslan igen; "se mig"

("Något jag inte kan sätta fingret på")

Vad är det jag söker i den här texten, jag förstår inte än.