Världens problem beror på den enskilda människans starka ovilja och oförmåga till att sitta ensam med sig själv i ett tyst rum. Den paniska skräcken inför den inre tomheten, eller det inre kaoset. Döden, den värsta fienden, har för länge sedan förträngts, och själen har av många satts på strängt undantag och glömts bort. Gud är bara en barnslig fantasi, och ikväll så börjar den där TV-serien som ska rädda våra liv. 60-åringar som fastnade i sin personliga utveckling någon gång på 70-talet. Och när katastrofen slår till så är det något fantastiskt fruktansvärt, för det skulle ju inte hända oss. Det är bara, som en miljon svenskar gör, att ta antidepressivt så ordnar sig allting. Världen är i mångt och mycket ett ytterst destruktivt anarkistiskt kaos, och jag är bara här på en tillfällig genomresa, utsänd som en observatör. Inom 50 år så ska jag resa hem, och det ska bli så jävla skönt. Fram tills dess så ska jag försöka att ge kärlek och sprida sanning, och kanske locka fram ett och annat skratt. Det finns vissa obehagliga saker som man måste göra i livet, annars så är man bara en liten skit. Jag ska lägga mig i sängen i min tomhet som kommer att blomma ut i ett paradis. Corona är mycket duktig på att trigga igång mitt gamla supertrauma, och allting flyter ihop till en svårhanterligt kaos som jag överlåter till Gud att hjälpa mig att få ordning på. Jag tror att det finns ett kollektivt undermedvetande, i vilket man kan känna av hur mänskligheten mår. Just nu så är det en samlad oro som råder, men också en viss hysteri och panik. Det är den omänskligt fasansfulla döden som skrämmer skiten ur folk.
Alla så går vi död mans och kvinnas promenad, och förr eller senare så tar döden oss i famn.