Lupinerna i diket följer hela vägen,
skiftar mjukt i sjukliga nyanser
som utslagen på halsens tunna hud.

På vattnet verkar solen svart.
Finns ingen himmel, bara moln.
Fåglar flyger längs mitt fönster,
som varning eller hån.

Alla klockor går en kvart för fort,
för att jäkta oss i tid.
Ändå missar jag varenda chans,
med en hårsmåns marginal.

Jag står på tröskeln till ditt hem.
Jag vill inte gå in.
Jag vill inte andas in
det lilla som finns kvar.

Vi går på led med brutna ryggar,
varannan hand knuten kring hö.
Det luktar ruttet kött,
men det är inte du,
inte än.