Jag erkänner; mitt intresse för klimatkampen är betydligt svalare nu än mitt intresse för kampen mot coronaviruset. Och så är jag inte ensam om att känna.

Det ena sker här, i Sverige, och nu, år 2020, och det är ett hot mot mig personligen. Den andra krisen är inte lika förankrad här och nu, även om även Sverige har berörts, t ex värmeböljan sommaren 2018. De största hoten finns någon annanstans, i en osäker framtid.

Klimatkrisen är skrämmande men lättare att hålla på avstånd, eftersom man inbillar sig att det finns ett avstånd både i rum och tid. Coronakrisen grinar en i ansikte varje dag och varje natt.

En annan anledning till att man lättare kan förtränga klimatkrisen är att det inte finns några enkla lösningar. Det är mängder med olika slags lösningar på alla nivåer som måste till.

I och för sig kan Coronakrisen inte heller "lösas" på individnivå, men det finns några enkla saker man kan göra som individ. Som att hålla socialt avstånd, tvätta händerna, stanna hemma vid sjukdom. Det går att fatta, det går att göra. (Jag är medveten om att det inte är enkelt för alla, hur stannar man t ex hemma om man är hemlös?)

Det finns saker man kan göra/borde kunna göra för att minska utsläppen; bli vegan, inte flyga, sluta åka bil...

Just nu är jag väldigt tacksam för att jag inte lyckats övertala resten av hushållet att sälja bilen. Och jag är tacksam om jag kan få tag på den mat jag tål att äta, klimatsmart eller inte.

Ja, jag prioriterar mitt eget och mina närmastes liv här och nu framför okända människors liv i framtiden. Så är det.