Man/jag är beredd att avstå från en hel del som jag annars ser som nästintill nödvändigt om jag tror att det ökar chansen att överleva. Åtminstone för en begränsad tid.

Jag tänker på de fyra jordklot som vår livsstil (i Sverige) kräver, och allt vi måste avstå från för att komma i nivå med de resurser som finns tillgängliga. Och hur lite lust man/jag har att göra vad som krävs. 

Det handlar nog inte bara om att det mer handlar om mänsklighetens överlevnad än just min egen, utan även om att det inte skulle gälla för en begränsad tid utan resten av ens liv.

Om man kunde sätta en tidsgräns för de förändringar som måste göras för klimatets skull, skulle man då vara mer benägen att göra dom? 

Hur kommer jag som individ och vi som samhälle må i fall den sociala distanseringen fortsätter månad efter månad? År efter år? Eller är det bara en fråga om att vänja sig? 

Så som andra vänjer sig vid att leva med fattigdom, livsmedelsbrist, förtryck, politisk oro, konflikter, naturkatastrofer, otrygghet? 

Som tur är finns det människor som inte har givit upp. Som forskar, odlar, utbildar, och jobbar för en bättre värld.

Det kommer ett vaccin. Fossilberoendet kommer att brytas. Permafrosten kommer inte att smälta.

Om man upprepar något tillräckligt många gånger blir det sant.

Nej, det tror jag inte på. 

Men jag tror att pandemin kommer att gå över. Tills nästa gång...