Det jag ska skriva om idag handlar till största delen om, hur tänker jag i en situation där innehållet är helt främmande för mig. Jag menar när vi träffar en ny människa, en person som äger sin livshistoria, sina misstag, sitt..

Det är där, i slutet som jag alltid hakar upp mig, vågar liksom aldrig fortsätta, vill inte förstå, för varför måste jag än en gång skapa en ny människa av ett..

Hur gammal är människan?

Nog så gammal att det inte finns utsikt till mera mognad, ser att dennes moder lagt grunden i honom en grund som senare kommer visa sig vara en man som både är utstuderad och misstroende förklarad.

”Akta dig för dessa män” hörs sången i mitt inre.

Det jag vill dela med mig av är melodin den klara.

För där finns självklarhetens himmel och stjärnor som lyser din tillvaro, tro inte på din utsatthet.

Se i ljuset av ditt liv och lyssna till ditt inre.

Där finns..men så skuggas allting av den här mannen han som tar ifrån allt som är ”jag” och inget därtill får finnas kvar, han kontrollerar och det onda han gör är som ett ankare i havet.

Fast där ute i din båt som är ditt liv och ensam måste du nu överleva, känner du det kalla, klara vattnet, det som blänker där runt omkring dig själv? Som ett ekande, hörs tankarna och nu glittrar vågen. En kärlekens värme sprids i ditt hjärta, blodet det som håller dig vaken om nätterna, pulserar och påminner om tiden som snart rinner ut, han håller dig sexuellt fast i sitt grepp, får dig att känna en blandning av skräck och upphetsning, en svag våg briserar i ditt inre, du försvinner för en kort stund. Är det för denna korta stund av kåthet som vi låter männen styra våra liv? Är det för denna upphetsning vi lever i nutid, ja, det är nog troligast att detta är ett del av den födelse process som inleds i den första blick som du gav mannen vars moder bestämde allt, hon som hatade och inte ville se den yngre fina varelse som uppenbarade sig inför hennes avundsjuka ögon ”-Min son är min son, för alltid och du har ingen makt över honom.”

Jag vet att du var tvungen slå dig fri varje gång jag fångade ditt hjärta, jag vet att du bara ville det rätta, men du sargade min själ, och tog ifrån mig mitt liv med den kåthets..

Förstår du processen?

”-Skapelsen?” Ja, den vi fångas av när vi blir förälskade och när vill varandra så mycket rent känslomässigt, att våra nerver går sönder och vi blir alldeles förblindade och saknar självinsikt.

”-Dom säger vi är sjuka.”

Ja, jag vet, men är vi?

Jag tänker mycket på det, vem av våra anhöriga är den som skapar revan i det skydd som är ”bubblan”?

”-Dom kallar den för att vara i psykos.” tror jag, men jag själv känner att det är ett genomskinligt skydd där själen och..

Ute i universumet lyser stjärnor så klart, mitt sista andetag och jag försvinner från mannens värld, min kåthets ankare är det enda som håller mitt liv och jag vet, jag kommer aldrig bli fri.




Så togs mitt liv, är jag då död och samtidigt ny?