Jag sitter i en mörk liten garderob och försöker att till varje pris intala mig att jag inte existerar, för mitt så kallade liv är en existentiell öken. Jag är blott 12 år gammal men jag har levt i en evighet. Mina föräldrar är utsedda av djävulen att ha sönder mig så mycket det bara går, och jag känner mig verkligen trasig och hopplös, dum och oälskad. Nyss hemkommen från det jävla kollo upptäckte jag att min ende kompis Andreas är på landet, och då sa min far att jag får skylla mig själv att ingen vill vara med mig för jag är en sån dålig kamrat och allmänt värdelös varvid min mor hånlog mot mig och vägrade att ge mig min veckopeng. Jag vill inte vara med längre, därför sitter jag i den svala kolsvarta garderoben och bölar medan jag sväljer ned den brinnande vreden och det ohanterliga hatet, tills jag blir alldeles lyckligt euforisk och skrattar högt. Men det varar bara ett tag och sen tar ångesten struptag på mig med en fullständigt vansinnig förtvivlan som gör att jag inte vill leva längre. Far brukar ge mig minst tre ordentliga örfilar varje dag medan min mor står och hejar på honom. Sen tvingar de mig att läsa högt ur Bibeln i en timme tills jag mår illa och spyr häftigt, och då åker jag på ännu mer stryk. Som ett extra straff så låser de in mig i kallgaraget där jag tvingas sova hela natten. Jag sniffar bensin och skär mig över hela kroppen. Jag hatar mig själv så otroligt gränslöst och jag vet inte vad jag ska ta mig till.