Jag förstår det inte. Hur vissa kvinnors kroppar är karvade med exakt precision, ömhet och tanke på estetik. Hur deras nyckelben möter axeln på ett sådant sätt att man skulle kunna servera soppa ur håligheten. Hur deras lår som två parallella linjer strålar upp mot kroppens tyngdpunkt utan att genomskäras. Hur deras överkäke gifter sig med underkäken och skapar en perfekt skuggad dal diagonalt från örats snäcka. Hur deras bröst vilar på bröstkorgen så vackert och bekvämt att det påminner om grönskande kullar på den vackraste sommaräng. Hur höftbenen lyfter mot himlen och skapar ett vilorum mellan livmoder och troskant. Hur naveln utgör en hållplats på en perfekt mittlinje som vägleder besökare på rätt väg. Hur deras svank kröker sig alldeles precis lagom för att en hand ska kunna vila där utan att falla. Hur deras hals är lång och ståtlig, liksom reser sig som när dagget lämnar grässtrået en morgon i augusti. Jag är varken en sommaräng eller en morgon i augusti. Jag förstår det inte.