Hur vill vi att våra liv ska vara?

Kära slickande ödla, min älskade baby animal, slicka mig i röven. Min frontallob är överhettad och skenar rakt in i en naturkatastrof, för människorna runt omkring mig är robotar och zombies. Även de mest skötsamma, väluppfostrade och fina personerna är fullkomligt hjärntvättade för hela det här jävla samhället är en psykos så det går inte att vistas utomhus. Så slickande ödla, min älskade baby doll, slicka mig ömsint i arslet my baby animal, jag tyar icke längre att vara en avskydd jävla ingen famlande efter svar som folk hatar att få veta för människorna är inte människor.
Gud vad jag hatar att leva, och vad jag älskar att leva. Min mamma och pappa är för mig totala främlingar, och livet är ett straff för något jag inte kan minnas att jag har gjort.
Det enda som jag verkligen gillar är att ströva i skogen, och när du min underbara ödla slickar mig kärleksfullt i arslet, my baby doll, my sweet baby animal. För att sannerligen bli fri så måste man slå världen i bitar, när sommarens tvångströja gör en desperat och folks blickar vill döda och hela verkligheten är på ett surrealistiskt glid in i ingenting och ingenstans för världen lider en skriande brist på kärlek och sanning, glädje och respekt, sorg och vrede.
Djävulen och Gud är i dragkamp om våra psyken. Hur vill vi att våra liv ska vara?