Jag stjäl ofta uttryck från döda poeter,
från deras bevingade dikter och stycken
med skönaste bilder på sjungande meter,
som saknas i dagens poetiska tycken.

Jag knycker de uttryck som annars blir glömda
i postmodernismen, den flumliberala,
de verser som hotar att annars bli gömda
i bibliotekslagrens dammiga dvala.

Jag lånar helt skamlöst citat ifrån Gullberg,
från Tranströmer, Karlfeldt, Tegnér och de andra,
som gett skaldekonsten ett lyster av gullfärg
och gjort att min vers blivit värre att klandra.

Jag rånar så smått den poetiska banken
på strofer och verser som gammaldags glimmar
och använder dem i min dikt, fräck som fanken,
när jag formulerar och stavar och rimmar.

De flesta är tjuvar i diktandets rike
och kan inte undgå att återanvända
de dödas poem, kanske bli deras like.
De egna poemen är inte de enda!

De egna poemen är reminiscenser
och brottstycken ur den poetiska skatten
med färdiga bilder, som glimmar och glänser
för diktaren liksom för tjuven om natten.