Ja, i denna splittrade värld gäller att samla sig å fokusera på det man vill.
Om man bor ensam och därifrån går ut i samhället finner man att det inte finns nån helhet eller nån sammanhållning där. Nog vill folk ha sammanhållning, men den uppstår först när vi gör nåt tillsammans. När vi har ett gemensamt mål - först då känner vi samhörighet!
Jag är ett barn som söker kärlek. Har samhället gjort mig till ett omhändertaget barn?
Fast jag är 62 år så har jag en barnasjäl, men det är säkert inte av ondo.

Som sagt, först då vi har ett gemensamt projekt, en gemensam strävan, först då kan vi ju känna samhörighet! Vi är ett flockdjur. Måste vi bli påminda om det varje dag?

I föreningar kan man få gemenskap. Annars fordras det att man har familj.
Vi som inte har familj då? Vi som lever som singlar...hur ska vi klara vårt liv?
Det är för mig en gåta. Omöjlig att lösa. Kemiskt omöjlig!

När vi kämpar för samma sak - samma mål - då känner vi mening å t.o.m.
kärlek.

Bohemen har talat