Att köra E4 söderut från Umeå känns ungefär som att köra corona-krisen. Man kör och kör och kommer ingen vart.

Vägen är bra men vissa sträckor är så tråkiga att klockorna stannar. Inget händer, det bara mal på i mil efter mil. En del städer som passeras ser man inte röken av, bara namnet vid avfarten.

Är vi framme snart? Ingen som vet. Målet hägrar i fjärran, man vet att det ligger där men inte när man kommer dit.

Om man slappnar av kan olyckan vara framme. Det gäller att hålla avstånd och inte göra något misstag som kan riskera ens eget och andras liv.

För att få lite spänning gör man ändå ännu en onödig omkörning. Trots att man kört ett större antal mil är det lika många mil, eller fler, kvar till målet.

Man vill sätta munkavle på passagerarna i baksätet. Är vi framme snart? Nej har jag ju sagt. Nej.