Det är fredag och jag har publicerat mitt vanliga #climatestrikeonline-foto.

Samtidigt pågår en massaktion organiserad av Extinction Rebellion i Stockholm för att uppmärksamma klimatkrisen. Jag skulle vilja kunna stödja dom helhjärtat men jag är kluven.

Det är bra att klimatfrågan uppmärksammas, och jag förstår verkligen frustrationen hos många klimataktivister nu när corona-krisen mer eller mindre har tagit död på alla andra viktiga frågor. Civil olydnad kan vara bra, om det inte hindrar folk från att utföra samhällsviktiga arbeten.

Så att spärra av gator och orsaka kaos i rusningstrafiken kan slå fel. Det är inte alla med samhällsnyttiga yrken som bor och jobbar inom samma område, många måste förflytta sig långa sträckor, och för närvarande är det bil som gäller för den som har tillgång till en.

Det skulle behövas att fler ändrar attityd till klimatfrågan och börjar engagera sig för en omställning, och då är det synd om folk blir uppretade och mer negativt inställda. Som folk blir när dom hindras från att ta sig till jobbet, och inte förstår varför.

Jag läste en artikel i DN om dagens aktion, och jag läste även en del kommentarer, både negativa och positiva. Några använde precis mina egna argument för varför massaktionen kanske inte bara är bra. Och jag kände att jag ville komma med motargument, mot dom om skrev men också mot mig själv.

Någon skrev att hon förlorat 40 minuter av sitt liv genom att hon blivit hindrad från att ta sin vanliga väg till jobbet. Någon annan svarade att 40 minuter av ett liv är ingenting mot hur hindrade vi, och kommande generationer, kommer att bli om ingenting görs nu, och hur mycket vi kommer att förlora. Och jag håller med.

Jag önskar verkligen, verkligen att jag kunde stödja Extinction Rebellion helhjärtat. Kanske gör jag det med hjärtat, om än inte med ord?