Poesin har inget mer att ge.
Stjärnhimlen bleknar
över baggar och gräs.
Vad skulle poesin kunna ge
redan färdiganalyserade själar
med olyckliga kärlekshistorier?

Poesins dörr är stängd,
nyckeln kastad i dammen
bland kvackande ankor och grodor.
Loppisdikterna, däremot,
håller öppet med realisationspoesi
och nonsens.

Poesin har inget att erbjuda längre.
Bilderna är slut.
De bästa dikterna är redan skrivna.
Jag talar här om mina
ynkliga facebookverser,
om nu någon skulle ta illa upp.