Min ambition att läsa 20 sidor per dag i min nyinköpta bok "Vårt enda liv" sprack redan igår. Största delen av kvällen tillbringade jag i telefon med vänner. Bl a pratade vi om sorg, och hur man tar sig genom den. Om det är en tröst att tro på att någon del av en människa överlever döden och kan ge sig till känna för de efterlämnade. Jag antar att många upplever det som tröstande att kunna förnimma en närvaro av den som gått bort. Min bortgångne väns livspartner upplever att han finns hos henne, och det tröstar henne.

Här hos mig är det tyst och tomt.

Lika tyst och tomt var det när mina föräldrar gick bort. Beror det på att dom inte älskade mig tillräckligt mycket? Eller berodde det på att jag inte älskade dom?

Eller beror det på att det enda liv vi har är det som pågår här på jorden; när det är slut är det slut? Och att det därför är viktigt att vi visar omsorg om varandra, och om planeten, medan vi lever?

Vårt enda, ändliga liv.