När du har somnat, när alla försvar fallit, söker jag dig i mörkret. Din hud, dina läppar, ditt kön. Jag har inget annat att ge dig nu än det här.

Jag får inte älska dig som jag vill, röra dig som jag önskar. Mina fjäderlätta beröringar stör dig, ömheten jag vill ge vill du inte veta av. Orden jag kan ge dig är för få, för stora, och för små.

När alla försvar fallit och sprickor och sår gapar tomma. När alla ord tystnat och bytts mot tunga andetag. När det bara är jag, ditt undermedvetna och dina drömmar, passar jag på att impregnera din hud med min känsla, hoppas på att kunna tränga in i det ogenomträngliga.

Här, i mörkret, i mellanrummen, kan jag älska dig så som jag vill. Nätterna igenom smeker jag din hud, överröser dig med kyssar, viskar dig de där orden som du inte kan förstå, inte ta till dig. Allt som jag vill ge till dig i pölar runt dina fötter. Men inte nu. Nu är du öppen, skyddslös. Och jag tror att jag kan nå dig. Tror att jag kan hitta mig igen.

Och jag sänker mina vingar, höljer dig i mina lövverk.