Jag ser mig inte som en tävlingsmänniska. Jag har aldrig varit intresserad av att vara först, störst och vackrast. Jag har aldrig känt att jag måste ha ensamrätt till något eller någon. Jag är ointresserad av att konkurrera. Kanske är jag naiv. Kanske beror mitt ointresse på att jag aldrig behövt sakna något på allvar?

Jag har nu kommit till ett kapitel i Vårt enda liv med rubriken Värdet av vår ändliga tid. Citat: "Om vi lever och arbetar i ett samhälle där det förhärskande sättet att relatera till varandra är att tävla om resurser kommer vi i första hand att förstå oss själva som varelser som tävlar om resurser."

Lever vi i ett sådant samhälle?