Torsten hade haft den där idén ett par år och till slut tog han mod till sig och frågade Monika om hon kunde ta en beställning, på villkor att även om hon fick sätta priset, inte förrän om ett år fick veta vad beställningen var till för. Ett år efter att beställningen utförts och levererats till beställaren. Vad skulle hon då göra? Någonting i lera och delvis sten hittade på en strand, slipade av vattnet och som hade just rätt form och format. Stenarna fick hon hitta själv och de skulle vara från ‘den där stranden’, som han namngav och så skulle hon se till att täcka var sten med lera och se till att de höll kvar leran de bakats i. Dessutom skulle hon kopiera existerande exemplar, så och så många som fanns i originalets ask. Vilket gjorde att hon fick köpa in minst en sådan ask, vilken bara kunde köpas med ett tunt plastomslag. Hon skulle lösa upp det lim som höll asken fin, sedan skulle hon lägga sina egna skapelser i asken och försluta den i samma tunna och genomskinliga plast, genom vilken asken kunde ses och uppfattas som orörd. Asken i sig var tämligen dyr och innehållet av god kvalité. Asken skulle sedan Torsten själv placera ut i ett köpcentrum någonstans i en annan stad än sin egen. Det hela skulle ses som ett experiment. Han skulle se ut en lämplig plats där han kunde placera asken. Vilken skulle appliceras med ett starkt snabbtorkande lim på undersidan, så att asken inte skulle gå att stjäla. Men det skulle naturligtvis gå att ta ‘fler än en’ bit ur asken, om bara girigheten fick fritt spelrum. Själv skulle Torsten kunna iaktta ‘skådespelet’ på betryggande avstånd, men ändå med viss insyn i vad som skulle kunna utspela sig kring utplaceringen av asken. Han skulle helt enkelt låtsas tillhöra en sorts personal i en närliggande butik. Genom att fråga om han kunde få ‘arbetsträna’ i butiken, utan att ta betalt för sitt möjligt utförda arbete. De skulle antagligen be honom utföra sådana simpla sysslor som att packa upp saker och ordna in dem bland sådana saker som det redan fanns en del av. Så kallat okvalificerat arbete. Hans krav skulle förstås vara att få vistas just på en viss plats med utsikt över den askens placering. Askens utseende skulle vara en chokladask. Inte vilken som helst, utan just en vanligtvis rätt dyr och exklusiv sorts ‘sorterad choklad’, vilket det självklart är redan i fabriken. Eftersom prov på kvalité tas sporadiskt och samtidigt kontinuerligt. Så bitarna är alltid just ‘sorterade och utvalda’ om någon nu skulle vilja som ifrågasätta den saken. Men det såg även ‘bra ut’ att ha den formuleringen med i texten om just den produkten. Vad som skulle hända med den som tog en bit ur asken och sökte sig på att bita i den… ja, det återstod som sagt att se. Ja, och höra förstås. Men få om ens några saker, är väl ‘gratis’ här i världen? Alla upplevelser och göranden, de sker väl på egen risk? Torsten har så många tankar och infall. En del av dem omsätter han (nog) i praktisk handling.