Han var, som han brukade på vardagsmorgnarna, på väg till sin arbetsplats som var belägen nästan en mil från hemmet. Företaget i fråga, där han var både Chief Executive Officer och Chairman of the Board hade han själv startat för närmare tjugo år sedan. Företaget hette Fellator Invest, och om du inte vet vad en fellator är för något så kan jag upplysa dig om att det är latin och syftar på en man som på ett oralt sätt stimulerar någons penis. Den kvinnliga motsvarigheten kallas för övrigt fellatrix, vilket kanske inte heller är allmänt bekant.

Att det var ordet fellator och inte ordet fellatrix som ingick i företagsnamnet var naturligtvis inte någon tillfällighet. Steen Riik var nämligen bög och dessutom en ytterst stolt sådan. Han valde ursprungligen mellan namnen Sodomi Invest och Fellator Invest, men bestämde sig till slut för det sistnämnda förslaget, då han tyckte att det lät bäst och mest passande för ett investmentbolag.

Steens affärsidé var, i hans eget tycke, lika enkel som genialisk. Fellator Invest var helt specialiserat på investeringar i företag som kunde vara av intresse för män som har sex med män. Det kunde vara kondomtillverkare, glidmedelsfabriker, elektronikföretag som framställde analvibratorer, tillverkare av manliga sexdockor, gayporrproducenter, skinnmanufakturer med inrikting mot läderbögar, företag som drev bastuklubbar, gaybarer, gaydiscon och liknande, utvecklare av dejtingappar för homosexuella, och många andra gayvänliga företag.

Eftersom Steen Riik varit relativt tidig med att inse att bögar var en ofta köpstark grupp så var hans företag mycket framgångsrikt. Att han varit mycket skicklig på att nå ut till investerare som kunde vara intresserade av denna lukrativa konsumentgrupp borgade naturligtvis också för framgång.

På grund av den höga avkastning som Fellator Invest genererade var Steen Riik naturligtvis mycket populär bland investmentbolagets kunder och aktieägare. Men även bland företagets anställda var Steen väldigt omtyckt, inte minst på grund av de jämförelsevis höga lönerna och de stora karriärmöjligheterna. Mycket högaktad var han till exempel av sin systerdotter, som han nyligen anställt som Junior Nerd Bullying Assistant. Även en gammal bekant som han på fredagarna anlitade som First Cocaine Delivery Consultant tillhörde hans beundrare.

Och Steen Riik älskade att vara älskad och beundrad. Han älskade också att vara rik och skröt gärna om sin rikedom genom lyxkonsumtion och genom att generöst ge dyra presenter till sina vänner. Och det var på grund av denna skrytsamhet som han tagit namnet Steen Riik. Hans ursprungliga namn var Rutger Bonde och även om det efternamnet var högadligt så tyckte han inte att det gav honom tillräcklig pondus. De flesta verkade inte känna till den status som namnet var laddat med. Han hade till och med ofta fått frågan om han var jordbrukare. Därför hade han tidigt bytt till ett namn som han tyckte med önskvärd tydlighet visade att han var lite förmer än vanligt folk.

Utifrån ovanstående beskrivning skulle man kunna få intrycket att Steen Riik var en fullständigt odräglig och mycket egoistisk person. Och visst hade han klara narcissistiska drag, men det var långt ifrån hela sanningen. Han var faktiskt också filantrop och ofta en empatisk medmänniska. Detta tog sig bland annat uttryck i att han årligen spenderade mycket stora summor på välgörenhet. Inte minst skänkte han gärna pengar till organisationer som hjälpte utsatta människor, både i Sverige och utomlands.

Speciellt klappade hans hjärta för förföljda HBTQ-personer. Inte minst i Afrika, och han stödde naturligtvis ekonomiskt grupper som arbetade med sådana frågor och erbjöd hjälp till utsatta. Därför hade han flera gånger besökt denna kontinent och träffat några av de förföljda och tagit del av deras vittnesmål om mord, misshandel, diskriminering, fängelsestraff, tortyr och avrättningar. Den ena berättelsen vidrigare än den andra.

Av någon anledning var det en ung lesbisk kvinna i Uganda som han mindes tydligast. Han visste sedan tidigare att en vanlig metod att försöka "bota" lesbiska kvinnor var genom våldtäkt. Som om det skulle vara den bästa "reklamen" för heterosexualitet.

Kvinnan berättade för honom att hon som fjortonåring hade blivit våldtagen av en äldre man eftersom han menade att det skulle göra henne heterosexuell. När hon sedan berättade om övergreppet för sin mormor, svarade mormodern att flickan fick skylla sig själv eftersom hon spelade för mycket fotboll. Tydligen uppfattades fotbollsspelande tjejer som otvetydigt homosexuella.

Den unga kvinnan berättade också att våldtäktsmannen både smittat henne med HIV och gjort henne gravid och att hon tvingats till abort. Hennes berättelse gjorde Steen upprörd och än mer beslutsam i sin kamp mot homofobi. Till exempel hade han och hans äkta man just nu en afrikansk man boende hos sig i den nyrenoverade herrgården i utkanten av Malmö.

Det berodde på att RFSL Malmö på Facebook gått ut med en efterlysning som ordagrant löd: "Gullig asylsökande bög från Rwanda söker boende asap." Det nämndes också att mannen inte bara var gullig utan också mycket trevlig. Detta visade sig, när mannen flyttat in, vara korrekt, vilket fick Steen att tänka på vad en kompis sagt när Steen kommit ut ur garderoben: "Vad kul att du är bög! Bögar verkar ju vara så trevliga och sympatiska! Mark Levengood, till exempel!"

Steen Riik trampade raskt på denna morgon och närmade sig sin arbetsplats. Han nådde en korsning där han brukade ta av åt höger. Han hade av någon anledning ofta funderat vad som skulle hända om han istället svängde till vänster. Det var detta om som gjorde att han alltid tänk på den vänstra vägen som Omvägen.

Och utan att han riktigt visste varför så gjorde han nu slag i saken och svängde in på Omvägen. Efter femtio meter cyklade han in under en bro och på andra sidan denna bro kändes det av någon anledning helt annorlunda. Till och med ljuset var annorlunda, liksom disigt.

Efter tunneln krökte vägen kraftigt åt vänster, och mitt i svängen var Steen tvungen att tvärbromsa så hastigt att han nästan föll av cykeln. På vägen framför honom låg en man i sextioårsåldern. Han såg ganska tilltufsad ut.

Mannen på marken höll i en kort stång på vilken en flagga var fästad. På flaggan stod namnet Jesus, med konturen av en fisk runt om. Steen som i sin ungdom varit hemlig älskare till en pingstpastor, förstod vad fisken stod för. De första kristna, som periodvis var förföljda av romarna, använde fisken som symbol för att inte avslöjas. Om man mötte en person som man inte kände kunde man rita en halv fisk och om den okände ritade den andra halvan så visste man att den andre också var kristen, utan att utomstående anade något.

Steen plockade ut hörlurarna, stoppade ner dem i fickan och frågade: "Varför ligger du här, mitt i vägen?" Mannen gjorde en min som mer än antydde att det var den absolut dummaste fråga han någonsin fått. Men han svarade ändå nådigast: "För att jag är Gud Fader allsmäktig!" Han sluddrade. "Är du redan full, så här tidigt på morgonen?" replikerade Steen. Den berusade mannen log brett med dåliga tänder och svarade: "Ja, dagen börjar bra, som flickan sa när hon förlorade oskulden före frukost." Han viftade lite med sin flagga.

"Du kan ju hur som helst inte ligga här mitt i gatan", förmanade Steen. "Det kan jag uppenbarligen visst, eftersom det är just vad jag gör!" konstaterade fyllot nyktert fast han var onykter. Han skrattade hest.

Steen klev av sin cykel och ställde den på stödet. Sedan gick han fram till mannen på marken, tog tag i hans arm och drog upp honom på fötter. Mannens ben vek sig genast, så proceduren fick upprepas. När den överförfriskade stod någorlunda stadigt tog hans barmhärtige samarit ett stadigt grepp om hans rygg och närmast bar honom till en bänk som lägligt nog fanns att tillgå intill vägen. Där stod den fulle och vinglade helt kort innan han blev vänligt men bestämt nedtryckt i sittande ställning.

"Du är ju redlöst berusad", konstaterade Steen. "Och du är redlöst nykter", konstaterade den berusade och började samtidigt frenetiskt vifta med sin flagga. "Varför har du en flagga som det står Jesus på?" undrade Steen. "För att jag vill hedra min son, på det att det må gå mig väl och jag må länge leva i mitt land", blev svaret. "Din son?" blev den barmhärtige samaritens följdfråga. "Ja, Jesus Kristus, världens frälsare! Har du inte hört talas om honom?" Steen svarade inte, istället ställde han en ny följdfråga: "Så du påstår på fullt allvar att du är Gud?" Svaret blev ett tveklöst ja. 

"Men du är ju full?" Mannen på bänken konstaterade: "Ja, innan var det flaskan som var full, men nu är det jag som är full!" Steen sa att han inte trott att Gud söp. Den påstådde guden såg förvånad ut. "Men tänk efter själv, om du var odödlig och allsmäktig, skulle du då inte supa som fan varje dag?" Steen svarade torrt: "Nej, men det är kanske en smaksak, dessutom tål jag inte starksprit." Den berusade skrattade så han började hosta. När han hostat klart sa han: "Nej, men det gör jag, som sagt."

Steen Riik gav mannen en skeptisk blick och frågade logiskt: "Och mentalt mår du bra?" "Absolut!" blev svaret. "Jag är vad Donald Trump skulle kalla 'a stable genius'!" Steen log. "Betyder det att du är ett stallgeni?" Mannen log tillbaka. "Just det!" ropade han så att saliven sprutade. "Jag är expert på allt som har med stall att göra, eftersom min son föddes i ett sånt!"

Sedan blev Steen erbjuden att få köpa en klocka billigt - endast femhundra spänn. "Det är en äkta Rålax!" påstod den påstått gudomlige. Erbjudandet blev avvisat eftersom den som redan har fyra Rolexklockor inte behöver någon Rålax.

"Men kan du inte ge mig en femhundring i alla fall, så lovar jag att du kommer in i himlen när du dör", lovade den självutnämnde guden. Steen bugade höviskt och svarade: "Det var ett mycket generöst erbjudande, men tyvärr bär jag inte med mig några som helst kontanter, jag har bara ett kreditkort - ett American Express Centurion, även kallat 'Black Card' och det ger jag av förklarliga skäl inte bort."

Den berusade verkade inte lyssna. Istället kom han med ett nytt generöst erbjudande: "Men vill du inte köpa en osynlig semla? Endast hundrafemti kronor!" Steen svarade att det inte var säsong för vare sig synliga eller osynliga semlor. Mannen på bänken suckade tungt. "Nej, men jag är beredd att göra ett undantag", försökte han.

Steen Riik tog farväl av den berusade mannen, eventuellt Gud. Om mannen bara inte sprang ut i vägen igen så skulle han nog klara sig och så småningom nyktra till, åtminstone tillfälligt.

Efter bara några hundra meters ytterligare cyklande fick berättelsens huvudperson tvärnita på nytt. Denna gång berodde det på att en vilt skrikande kvinna i trettioårsåldern rusade ut framför hans Le Flaneur d’Hermès.

Hon hade kort frisyr med lång snedlugg. Håret var blonderat, men med mörka slingor. Hennes läppstift var mycket rött och hon själv mycket blek. Vidare bar hon stora solglasögon och minst lika stora örhängen. "Hallå där! Är det du som är ansvarig här?" skrek kvinnan i en mycket aggressiv ton. "Nej, det kan jag väl inte påstå", svarade Steen förvånat. "I så fall vill jag omedelbart tala med chefen!" röt kvinnan. "Vad jag vet finns det inte någon chef här", svarade Steen. "Då kräver jag att få tala med Gud!"

Steen pekade bort mot den alkoholiserade mannen och sa: "Han som sitter där borta hävdar att han är Gud." Kvinnan tog några steg i riktning mot den berusade, samtidigt som hon väste: "Utmärkt! Då är det honom jag vill prata med!" Steen frågade nyfiket vad det egentligen var som hon ville ta upp med Gud. Kvinnan stannade upp och fräste: "Jo, det ska jag säga dig! Jag hade planerat att ta en bild på min man Ove, jag heter förresten Karen, med den här kameran!" Karen tog upp en gammal lådkamera, en Kodak Brownie, ur sin väska som för övrigt var en Burberrykopia. "Men som du ser är det mulet och inget solsken syns till, och detta är förstås någon ansvarig för, och i förlängningen är denna någon naturligtvis Gud! Och därför ska Gud nu få sig en rejäl utskällning!"

Och så skyndade hon iväg, med så snabba steg hon kunde på sina höga klackar, i riktning mot mannen som påstått sig vara Gud. "Stackars Gud!" tänkte Steen och cyklade vidare.

En kilometer senare upptäckte den homosexuella cyklisten att världens mest välkända klimataktivist förvånansvärt nog satt med benen i kors på en liten gräsmatta intill vägen. Han kände igen henne direkt eftersom hon bar sin ikoniska gula regnjacka. Framför henne stod en tom pappmugg som såg ut att vänta på att fyllas med pengar.

Steen blev nyfiken och bromsade in sin cykel. Då upptäckte han till sin förvåning att mannen var Jimmie Åkesson, Sverigedemokraternas partiledare. Steen kunde inte heller undgå att notera att Jimmie bar folkdräkt med gula knäbyxor och en kort dubbelknäppt dräktjacka med svarta och rosa ränder och stående krage. I dräkten ingick också en svart rundkullig mössa, med brätte. Dräktens utformning var ganska typisk för östra Blekinge. Märkligt då att den bars av Jimmie Åkesson, som ju kom från Sölvesborg. Men det kanske inte var någon som berättat för honom att han kommer från sydvästra Blekinge, tänkte Steen som inte var Sverigedemokrat, bland annat eftersom han inte var så förtjust i partier som på sikt vill ta ifrån honom hans mänskliga rättigheter.

"Hej Jimmie!" hälsade Steen Riik. "Hej kära medmänniska!" svarade Jimmie Åkesson. Det blev tyst en liten stund, sedan konstaterade Steen att Jimmie tydligen blivit HBTQ-aktivist. "Ja, det stämmer. Fast egentligen heter det ju HBTQIA+", sa Jimmie. "Heja Jimmie!" utbrast Steen spontant och tillade: "Men vad beror denna oväntade förvandling på?"

Jimmie rättade till sin hatt och svarade: "Jag har helt enkelt kommit till insikt om hur fruktansvärt utsatta personerna i denna grupp är - runt om i världen, men faktiskt också i Sverige, i större utsträckning än vad man tror. Därför är det mycket viktigt att kämpa för allas lika rätt till kärlek och till sin egen könsidentitet. Det är också mycket angeläget att värna de framsteg som gjorts i Sverige när det gäller lagstiftning och allmän opinion och inte ta dessa för självklara."

I sin egenskap av bög blev denna berättelses huvudperson mycket imponerad av partiledarens sinnesändring och nyvunna humana insikter. Men han var samtidigt ytterst nyfiken på hur denna förvandling gått till. Den vanligtvis socialkonservativa politikern sa att han kommit till insikt när han för inte så länge sedan tittat på filmen "Fucking Åmål". Steen trodde inte sina öron och utbrast häpet: "Har DU tittat på Lucas Moodyssons banbrytande film från 1998?!" Jimmy förklarade att det varit av misstag, baserat på ett missförstånd.

"Det var efter att min före detta sambo Louise slängt ut mig. Och varför hon gjorde slut tänker jag inte berätta eftersom det inte angår dig! Men hur som helst satt jag en regnig söndagseftermiddag och kände för att slötitta på någon gammal film. Och eftersom jag, när jag hämtat mina grejer, av misstag fått med mig en bananlåda med gamla DVD-filmer som egentligen tillhörde Louise så började jag bläddra bland filmerna. Varför hon hade skaffat Fucking Åmål vet jag inte, men kanske har hon oanade sidor... Men hur som helst missförstod jag vad det var för film. Det var nämligen så att en stor fläck, jag tror att det var dippa, dolde ringarna över första och tredje bokstaven i ortens namn. 

Därför trodde jag att filmen hette Fucking Amal och handlade om en illegal ensamkommande invandrarman vid namn Amal, en så kallad "kulturberikare", ett "skäggbarn", som filmskaparen redan i filmens titel så vist kritiserat och tagit avstånd från. Och jag såg fram emot att i nittio minuter riktigt få frossa i mitt invandrarhat, för det måste jag ju av taktiska politiska skäl rejält tona ned till vardags, i alla i offentliga sammanhang. Sverigedemokraterna är ju officiellt inte ett rasistiskt parti, även om det inte alltid är så lätt att få det att låta trovärdigt. Därför måste jag alltid vakta min tunga. Knappt ens med partikollegor vågar jag släppa ner garden och visa mitt riktiga jag och verkligen hata blattar. Men nu tänkte jag att det skulle bli skönt att bakom fördragna draperier riktigt släppa loss och hata!

Att jag så grovt kunde missförstå vad filmen handlade om får hänskrivas till att jag var extremt bakfull och dessutom hade sovit dåligt. För hade jag för ens en sekund anat att det handlade om lesbiska tjejer så hade jag kallat filmen för vänsterliberal skit och lagt DVD och omslag i ugnen och kopplat på grillfunktionen! Jag hatade nämligen lesbiska kvinnor besinningslöst! Till och med mer än vad jag hatade bögar! För när jag var ung i Sölvesborg jagades jag ofta av stora vildsinta lesbiska gäng. Dessutom stod de och hånglade överallt på stan så att man ibland kände sig helt förvirrad. Därför hatade jag verkligen flator.

Som exempel på mitt tidigare hat kan jag nämna att för några år sedan gick jag vid ett tillfälle via Sölvesborgsbron ut till Kaninholmen och där på en lyktstolpe hade någon, som jag då tyckte, marodör placerat ett stort klistermärke med texten "Liebe Für Alle". Vilket naturligtvis var homopropaganda, som jag då hade kallat det. Säkerligen var det någon av de lesbiska huliganerna som placerat klistermärket där. Jag blev så upprörd att jag nästan höll på att svimma.

På den tiden gick jag alltid omkring med små regnbågsflaggor i fickorna för att när jag så önskade kunna skända dessa då förhatliga symboler. Och där på Kaninholmen var jag tvungen att elda upp inte mindre än fyra randiga flaggor för att inte helt förgås av homofobi. Och helst hade jag velat elda upp fyra flator, men jag hittade inte några.

Men det tog ganska lång tid innan jag förstod vad det var för film som jag tittade på och då var det för sent. Jag hade redan fångats så av berättelsen att jag plötsligt insåg att jag faktiskt hade börjat sympatisera med tjejerna och deras självklara rätt att få älska varandra utan att bli hatade och diskriminerade!

Mot slutet av filmen satt jag och hoppade entusiastiskt i soffan och skrek: "Heja Agnes och Elin! Ta ingen skit!" Och i slutet av filmen, när de dricker O'boy, var jag så rörd att jag faktiskt fällde en tår. Och sedan kände jag att jag ville veta mer om homosexuellas situation, så jag googlade och hittade en massa intressanta artiklar, intervjuer och filmklipp. Och jag insåg det orättvisa i att kärlek alls ska bemötas med hat, våld och diskriminering. Därför blev jag aktivist."

Steen Riik drog efter andan och sa: "Fantastiskt Jimmie! Det hade jag aldrig trott om dig! Men jag är så oerhört stolt över dig!" Det blev tyst en liten stund. Sedan sa Steen trevande: "Hoppas att du inte tycker att det är en påflugen fråga, men är det möjligen så att du också upptäckt några homosexuella anlag inom dig själv?" Jimmie verkade plötsligt bli mycket ledsen. "Jag har verkligen känt efter, men det verkar inte finnas ens den minsta lilla antydan till bög inom mig, dessvärre!" suckade han. "Ingen är perfekt", tröstade Steen. Vilket fick partiledaren att sucka en gång till och med sorgsen röst konstatera: "Nej, tyvärr!"

Steen övervägde för en kort sekund att kanske  erbjuda sig att sätta på Jimmie, för då skulle han ju i alla fall för en stund ha en bög i sig, men det kändes som ett lite väl plumpt skämt. Istället sa han: "Det var härligt att prata med dig Jimmie! Jag önskar dig lycka till! Kanske kan du så småningom även bli antirasist?!" Jimmie invände: "Nej, där går nog gränsen!" Steen replikerade: "Man vet aldrig! Kanske råkar du någon gång av misstag titta på en film om till exempel Nelson Mandela och apartheid."

Sedan gav de båda männen varandra en innerlig kram. För säkerhets skull klappade de samtidigt varandra manligt på ryggen så att inga missförstånd skulle uppstå. Sedan hoppade den homosexuella av dem upp på sin cykel igen.

Efter lite mer än femhundra meter avbröts Steen Riiks cykeltur ännu en gång. Nu var det en man i fyrtiofemårsåldern som stod i vägen. Han var utklädd till krigarkonungen Karl XII, med uniform och allt. Han hade till och med ett svärd i höger hand och med vänsterhanden pekade han mot nordost.

Steen bromsade in framför mannen, som vänligt frågade: "Vill du följa med till Stockholm?" Steen undrade naturligtvis vad de skulle göra där. Mannen förklarade: "Jag har tagit på mig det ansvarsfulla uppdraget att försöka samla ihop ett uppbåd av Sverigevänner och ta med dem till Stockholm och invadera riksdagshuset. För du är väl Sverigevän?" Steen svarade: "Ja, i betydelsen att jag gillar Sverige." Karl XII-kopian verkade plötsligt irriterad och utbrast: "Då är du ingen riktig Sverigevän, för det som utmärker verkliga Sverigevänner är att vi hatar Sverige och tycker att allt är skit här! Det framgår tydligt när man läser vad Sverigevänner skriver på Internet."

"Nej, då är jag väl ingen Sverigevän, antar jag", konstaterade Steen Riik och fortsatte samtalet med en fråga: "Men vad ska ni göra i riksdagshuset?" Mannen svarade: "Titta på tavlorna, sitta i Löfvens stol, bära omkring på talarstolar samt ropa: Detta är folkets hus!"

Steen tittade häpet på uppviglaren och utbrast: "Men det är ju helt fel!" Mannen verkade skeptisk när han sa: "Är det helt fel?" Steen förklarade för den skeptiske att Folkets Hus i Stockholm är beläget på Barnhusgatan och inte i riksdagshuset. Och tillade: "Vad skulle det förresten vara för mening med att titta på tavlorna, sitta i Löfvens stol, bära omkring på talarstolar samt ropa: Detta är folkets hus?"

Karl XII- imitatören harklade sig högtidligt och förklarade: "Tanken var då att politikerna från Socialkommunisterna, Miljökommunisterna och Vänsterpartikommunisterna äntligen skulle förstå att Jimmie Åkesson är den enda nu levande politiker som skulle kunna göra Sverige till en fascistisk diktatur och att de borde falla på knä och kyssa hans skor och sedan göra honom till envåldshärskare!"

Förvånat frågade Steen Riik: "Och du vill alltså att Sverige ska bli en fascistisk diktatur?" Den tillfrågade mannen log stort och nickade entusiastiskt. "Och det vill du för att du är Sverigevän och hatar Sverige?" Mannen log ännu större och nickade om möjligt ännu mer entusiastiskt. "Jaha, men Folkets Hus ligger alltså som sagt på Barnhusgatan och inte i riksdagens lokaler..." upprepade Steen Riik.

"Ja, men då är det ju inte lönt att invadera riksdagshuset", insåg uppviglaren. "Nej, det är det ju inte", instämde Steen. "Vad ska jag då göra?" undrade den nu ganska nedstämde Sverigevännen. "Men du gillar Jimmie Åkesson?" frågade Steen retoriskt. "Ja, jag är till och med lite kär i honom! Och han borde ha fått makten i Sverige för länge sedan! Det var ju faktiskt så att Jimmie och hans parti fick 17,53 procent av rösterna i förra riksdagsvalet och borde därför ha fått bilda regering!" mästrade Karl XII-mannen.

"Men 82,47 procent av väljarna röstade ju inte på Sverigedemokraterna?" konstaterade Steen Riik. Mannen han talade med rös till och svarade med föraktfull min: "Vilket betyder att 82,47 procent av väljarkåren är fullständiga idioter och att deras röster inte ens borde ha räknats!" Steen konstaterade: "Jaså, du tänker så." Mannen konstaterade: "Ja, så tänker jag!"

"Hur som helst", sa Steen och fortsatte: "Jimmie står faktiskt en halv kilometer härifrån och demonstrerar. Du kan ju alltid gå dit och hjälpa honom." Uppviglaren sken upp, skrattade till och utbrast: "Ja, vilken bra idé! Kan bli kul! Även om det nog hade varit roligare att leda en mobb som invaderade riksdagshuset."

"Kanske det. Men det blir inte alltid som man tänkt sig", sa Steen Riik och cyklade vidare.