OBS! dikt 4 i att skriva så dåliga dikter jag kan.
Levnadskonstnären
och rosen låg uppsprättad på silverfatet
månen hängde livlös i sin snara utanför fönstret
dimman låg tät över landskapet
någon hade gjort inbrott i hennes själ
stulit rosens hjärta
hon kved av smärta
under fullmånens flod av silver
och stjärnorna grät tårar av glas
som föll på gatorna
hon kved av smärta
men
i det fördolda bakom gardinen stod trollkarlen och smålog
-du!: sa han med sitt magiska trollspö i handen
-glöm aldrig vem du är!
och där hon låg djupt försjunken i sorg och smärta
så kunde hon höra änglarna viska och trollkarlens trollspö
ur vilken
stjärnorna svävade ut i rummet
och bildade ordet
***Levnadskonstnär!***
och kraften strömmade, brusade i hennes ömma vener
hon reste sig
och såg på sig själv i spegeln på slottets dunkla stenvägg
ett ljust skimmer,
en gloria
och visste att hon var tillbaka,
rosens
hjärta
skulle
snart
bli
hennes
igen