Snuskig påskmat.
En kuslig tomhet i huvudet.
Snurriga inbilska människor.
En totalt meningslös gemenskap.
En sinnessjuk verklighet med folk som
tror att de är lyckliga bara för att det är vår.
Äckligt påträngande väder.
Jävla fåglar som
pippar i sina fula holkar.
Suspekta människor som smyger i skogen
med perversa dolda avsikter.
Vidrigt dåliga TV-program.
Annat var det på min tid.
Då fick man smaka på andra bullar
om man var liten, svag och såg dum ut.
Jävla politiker som vimsar runt med
sina pseudointelektuella resonemang,
ja titta hur vårt älskade Sverige mår.
Som sagt påskmaten var snuskig
men jag gjorde min plikt och deltog
i firandet som den perfekta person jag
är och alltid har varit, jag är en av få
verkligt och i sanning vuxna människor
i världen plus snällaste och jag är absolut
inte paranoid eller någon annan psyksjukdom.
Det smyger suspekta typer med perversa
dolda avsikter borta i skogen, medlemmar
i ett internationellt nätverk med enda målet
att plåga och likvidera mig så in i helvete.
Jag går i min trädgård i mammas gamla
urtvättade rosa trosor och röker cigarr
och i morgon så ska jag deltaga i ett
TV-program i vilket vi ska analysera
och komma fram till hur det ska bli
fred i hela världen, och då ska jag
bära mitt tpmteskägg och lösbröst.
Annat var det på min tid och det var
skönt och välgörande att få duktigt
med stryk av min älskade bästa pappa
och att sitta i kalla mörka råttskrubben
i källaren i en vecka, det gjorde mig till
den makalösa och briljanta karl jag är
och alltid har varit, jag har ju inga vänner,
det är inga som lever upp till mina krav
och ideal. Nu ska jag gå och se till min
grannes fru, hon har suttit i mörka skrubben
i 3 månader i källaren och jag tror bestämt
att hon har börjat att gilla mig rätt så mycket.
Jag är mycket aktiv inom Amnesty och Svenska freds, så folk gillar, respekterar
och högaktar mig. Själv älskar jag mig.
Den kristna församlingen som jag är
medlem i de nästan avgudar mig.