Åldrandet
är en motsägelsefull konsensus
mellan vidgad syn
och avsmalnande funktion,
i ordhämtningens fridykning
i det undermedvetna
och personans ingenmanshomeopatiska
utblandning
i det omedvetna,
språket avidentifierat
i ljudpoetisk fonetik,
medan vi fortfarande i våra medelåldrar,
ännu ej avdöda,
fetmar i tv-babbel
och vämjeliga själssjälvbefläckelser
i futilt fantiserande
om det eviga livet
och dess arkivaliska bestånd

Nätterna igenom
bubblar och pyser våra kroppar
av processer
djupt i detets materiella vildmark,
medan det förmätna självmedvetandet
vimlar av självbespeglingarnas drömsyner
i jagets klaustrofobiska spegelsalar,
långt ut i ett folkligt svinaktigt vedervärde

Sålunda vacklar tankarna
figurvis
i tungt kroppsliga gestaltningar,
längs en landsväg
tvärs över en pastoral olja
med motiv
från ett anonymt ruralt arbetsfolk,
hästar och skrindor
i en påtaglig svunnenhet

Än så länge
är kroppen någonstans
att hälla kaffet,
dvs. i skrivande stund,
nota bene!