Socionomer är vanligen fyrkantiga socialingenjörer eller
människonyfikna kälkborgare på väg upp i
en grå tjänstemannakarriär.

Överklassdöttrar och överklassöner
begivna på underklassturism
förekommer också i kadern.
Där är tugget präktigt
intill odräglighet.

Vad mer. Jo.
Knypplande foträta Farbror Barbro-karaktärer skådas frekvent. En speciell utstrålning man inte tar miste på. Långsamt är deras tal. Klockorna stannar av pur leda.
Amsagor och hummanden. Omvändningar av det sagda.
Om du fick drömma vad skulle du vilja.
Som om vi satt där för att drömma.
Om jag tolkat dig rätt.
Som om vi behövde tolk
hemma i Sverige.

När de pratar om sig själva och sitt yrke
är de förstås Moder Teresa hela bunten.

Det tar mig cirkus fem minuter att se
om de är på riktigt eller om de dribblar dynga.

Beträffande djupare insikter om människor och samhälle har jag mött det hos helt andra skikt.
Den fisljumna medelklassens dygdemönster från syrenbersåernas språkreseduktiga au pair-värld med golfbekanta och toscakakor har liksom ingen aning om existensen i utmarkerna.

Jag har sett en insiktsnivå så grund att inte
ens myror hade drunknat i plaskvattnet.
Bakom den påstådda välviljans ytliga fernissa
har jag sett en människosyn värdig Treblinka.
Ögon och munminer ljuger inte.

Det kan måhända
finnas reko socionomer
som drivs av genuina motiv.
Vad det nu är värt i de fall
naiviteten är lika genuin.
Men de mindre ädla
bevekelsegrunderna
bakom yrkesvalet
måste beskrivas utan
svävande bortförklaringar:
Karriär. Nyfikenhet. Maktbegär.

Som de studerar oss
får de tåla att själva
bli studerade.

Det här är en stridsskrift
mot förljugenheten i
offentlig sektor.
Poetiskt eller ej
vilar orden på levt liv.