Den gamla vanliga truppen av familjemedlemmar.
Mor och far, bror och syster.
Vad gjorde far i sin vilda ungdoms dagar,
då han fick tid över att ha tråkigt?

Då var han 16 år och roade sig med
att plåga sina medmänniskor.
Han valde ofta nog
litet på måfå ut sina offer.

Skrämde, hotade, rånade, misshandlade eller 'dödade'.
Mest för att han 'kunde'.
En sextonåring är ett barn.
Frågar du andra om minderåriga.

Får du kanske ofta veta att
'de oskyldiga små liven måste ju få leka
medan de ännu kan'.
Det finns så få hjältar här i världen.

Men de förekommer visst ofta på film och i serier.
De flesta vanliga människor är rädda för allt möjligt.
Vad som helst, vilket 'kan vara farligt'.
Ens händer är bundna av 'familjeskäl'.

Hjältar i bok och film
har sällan några anhöriga att ta hänsyn till.
Är far och mor stolta över numera,
vad de själva åstadkommit för så länge sedan?

Jo, det är de förstås.
De berättar det gärna för sina barn
och blir på så sätt förebilder för den som bara väntar
på 'att något skall hända'.

De som nu är unga vill ju kunna njuta av
att skapa kaos och förödelse.
Det litet märkliga är bara att de själva inte gärna
ser sig själva som möjliga offer.

Bara utsätta andra för leken som är rolig att leka,
tills det går så som det brukar och väl 'brister'.
Konstigt nog är de ofta rädda om sitt eget skinn.
Eller är de?

Om inte för egen del, så åtminstone för någon annans,
någon de verkar ha 'till övers för'. De flesta 'onda'
är på det viset funtade. (Håna dem ej, ty de veta icke
ett agerandes möjliga konsekvenser.

Konstatera och dra slutsatser.
Men döm dem inte i förväg.)
En annan sak är märklig.
'Vem som helst', kan plötsligt vilja leka själv.

Hämnas tänkta oförätter.
Oavsett de är giltiga eller inte.
Lusten att leka och retas är stark.
Tron på att inte kunna 'åka fast'.

Förhållan devis, leva i god tro.
med erkänd främling,
någon högt älskad och avhållen,
dig själv eller nära stående.




(Texten har vilar sig i utkast sedan 8/4 2018)