Skam.
Ensamhet, övergivan. En våldtäkt av en farbror, ett nyfött barn som tyst lämnas bort. Två systrar som duschar sin mor, matar och bäddar ner. Socialtjänst som blundar. En mamma som häller syra i tvåveckorflickans mun. Fosterbroderns övergrepp på sexåringen. Styvpappans svek.
När jag får höra deras livshistorier tänker jag att det inte alls är konstigt att de dricker för mycket vin. Tar amfetamin, injicerar heroin. När jag får höra vad de genomlevt ser jag att ångesten kom innan, användandet efter. Traumat kom först, missbruket sen. Aldrig tvärtom.

Det är
sönderfrätna lungor, förlorade barn, en familj som inte fanns. År av nätter i skog och rostiga bilar, en sammanbiten mun som döljer tjugoen sällan borstade tänder. Någon småstad som tar hela styvpappans parti.
Jag jobbar på behandlingshem och ser kvinnorna skaka av ångest, av skräck. Av abstinens. När jag får höra deras livshistorier känner jag aldrig att de gått för långt, att de överdrev med misär. Jag hör deras livshistorier och blir imponerad över hur pass sunda de ändå är. Att de har förstånd. Aldrig tvärtom.