Anders uppfattade en nästan ohörbar melodi. Små mjuka slingor i luften. Han vände sig om på cykeln och såg en spenslig man med stor burrig kalufs och runda glasögon. ”Inbillar jag mig?” tänkte Anders. Kanske var det mannen som nynnade. Nu kände han igen melodin. Det var melodin till ”Blowin’ In the Wind” av Bob Dylan.

Anders blev sig inte mera lik. Tidigare känd som en noggrann och pålitlig medarbetare, blev han nu allt mer ovårdad och rödögd. Melodin gav honom ingen ro. Han satt uppe på nätterna och plinkade ackord på sonens gitarr.

Det gick som det gick naturligtvis. Anders sitter numera i Nordstan med ett gitarrfodral framför sig. A complete unknown. Like a rolling stone. Han sjunger inte vackert, men han är lycklig. En sorts lycka.