Bakom institutionens galler föddes en psykotisk dröm
apatin ligger djupt förankrad i en allt för kluven själ
han är dömd likt ett offer att ligga på institutionens bädd
men vill med all sin styrka bryta sig loss
ändå blir han kvar i sitt transmediala tillstånd
vaggandes jämnsides klockans eviga gång mot tidens ände
fråntagen sin frihet ur ett kollektivistiskt perspektiv
han förblir på socialtjänstens papper en idiot
den lägsta av alla i den sociala hierarkin

Hans tankegång stiger upp till eufori
han slåss ensam och provokativt mot sin omvärld
det lägger sig som en odör i den sociala trevnaden
ett obegränsat mått av tankekraft stöts bort
förvränger bilden hos en helt vanlig dödlig
Gud är en benämning på vår egen moral
den kan inte expanderas till individuell filosofi
men ensam är stark nog när han söker sig in i historien
trots att iakttagelser granskas noga under en lupp
sanning och moral snubblar på eget grepp
betraktaren upplever det som illusion
kanske är det för att han tänker kritiskt
eller så är det ur en galen synvinkel